jacquelinehansson

I onsdags var jag ju som sagt ledig, eller vet inte om jag sa det.
Men ganska skönt bara att kunna göra lite som man ville för en gångs skull, hehe.
Sen vid kvällstid drog jag till centralen och träffade Jeanette och Johanna.

förfestade med lite vin i omklädningsrummet:P
och myste lite på björnarna och bland skejtarrinkarna (var annars, förkärleken kommer alltid finnas där!:P)

och sen drog vi till Arken och fortsatte där med lite trevligt, och mötte också upp Johnny som hade festen i Fredags.

Vidare till Göta källare, där vi precis innan tappade av Johanna och där vi btw inte kom in. Men hemskt vad en flaska vin slår hårt när man dricker den för snabbt:P

Så vi gick till någon pub, kom jag nyss på.. Haha.. Vet inte om vi drack något eller om vi bara drack vatten.

Sen var det i alla fall dags för Jaenette att gå hem för hon skulle jobba 10 imorgon,
så vid T-banan såg jag ett gäng tjejer som såg glada och gulliga ut,
så jag gick fram och frågade vad dom hade för planer.
Dom hade två tvillingar i gänget och en asgoo Vanessa bjöd gladeligen med mig vidare.

Så på La roy var det helt packat med folk, och vi insåg ganska snart att det skulle bli svårt för oss att ta oss in. Och i ingången blev vi förståss stoppade, Vi var för unga (-23) !! Men efter en viss övertalande och glada miner men framför allt faktumet att tvillingarna fyllde år, så kom vi in!:D

Hade en asnice kväll med tjejerna, och på  något vänster kom jag upp till ett gäng som satt och drack champagne och annat trevligt och beblandade mig med dom,

och när allting stängde, så slutade det på mc donalds där jag försökte få en burger king burgare som tyvärr inte fanns:P och sen på något vänster slutade det med att någon random tjej drog med mig i taxi och sen slutade allting i Saltsjöbobaden?!:D

Haha... och jaaaa, Vad ska jag säga.. En jävla kul kväll blev det!!:D
Det är så det ska va, helt spontant och niiiice:)

Nu ska jag "fira midsommar" wehoooo  hehe
har varit och handlat midsommarmat med rumsdkamrat idag som m,an kanske kan smaka lite av sen när man kommer hem inatt..

Kramiiiiiz på er alla och glad midsommar, hoppas der regnar mycket på er:D

Min gårkväll började med en pendeltågsresa till Bålsta,
där jag träffade kära Anna som jag lärde känna i usa som jag inte har träffat sen 10 månader tillbaka. Hur kärt återseende som helst:)
Vi åkte vidare till hennes kompisar, och jag bara direkt slogs av vilka toppentjejer Anna har till kompisar, verkligen allihopa hur söta rara gulliga som helst . Genuint goda och intresserade och välkomnande.
Jag blev så himla glad i kroppen av att träffa ett gäng som faktiskt påminner om mitt eget gäng,
och känna att man liksom "hittar hem" lite. Skönt som in i , efter min panik av otrygghet.

Sen fortsatte kvällen med lite fotbollstittande, mat, Drickande förståss.
Och vid 9 tiden lite lätt påverkade begav vi oss ner till stranden, satte upp stora musikanläggningen och blåste upp ballonger som visade sig vara vattenballonger och inte alls speciellt användbara i det läget. Hihi:)

Mer och mer dricka blev inblandat, och fler och fler folk dök upp. Pga dåligt väder misstänkte vi att inte så många skulle dyka upp men till slut var vi nog 100-150 pers. Hur mysig stämning som helst ! ! Hade jätteskoj och alla bara var så glada och mysiga och softa och trevliga. Me like!!:)

Hemma igen vid 1 och gick och la oss i annas säng och somnade.

Och sen ungefär vid 6tiden? vaknar jag av mensvärk och att jag är kissinödig.
Går på Toa, och känner hur sjukt mycket det sliter i magen och börjar krampa rejält i omgångar.
Får en Ibutemin av Anna, och går tillbaka in på toaletten igen och väntar på att tabletten ska börja verka.
Sitter på toalettstolen och börjar få panik i andningen, men typ huvet lutat mot vasken.
Dricker vatten men spyr upp det igen.
Allt bara gör så sjukt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen, och typ gnyr av smärta men hoppas på att jag inte ska väcka resten av huset.
Sen känner jag hur det börjar pirra i händerna, så som det gör ibland när man druckit och blodet rinner dåligt runt i kroppen.
Men det sprider sig en ytterligare obehaglig känsla och armarna börjar typ spänna sig.
Jag fortsätter att andas panikhäftigt, och får en tanke av att EXAKT så här måste det kännas att vara med barn när man får verkar och funderar på om det ens är värt mödan i det läget:P
Lägger mig ner på golvet med benen uppåt (för det har jag fått lära mig att man ska göra om magen krampar)
men istället börjar typ hela kroppen domna av och spänna sig.
Jag känner att jag börjar tappa kontrollen över min kropp, så jag reser mig upp och försöker kalla på Anna. Kan knappt stå för det känns som musklerna typ förtvinat.
Ansiktsmusklerna har också låst sig så käken vill inte forma sig till att uttala annas namn, så jag hör mig själv låta ungefär som en cp-skadad som inte heller kan kontrollera sina muskler (Usch va hemskt verkligen det måste vara att vara sån alltid. Det kändes verkligen så himla meningslöst att försöka få fram några ord)
och vid detta läget har mina händer knytit ihop sig så att jag inte med finmotorik kan öppna dörren utan jag använder mina armar till att slå upp låset och öppna dörren.
Anna kommer springandes och hjälper mig upp och jag stapplar mig ostabilt med annas hjälp mot soffan och lägger mig.
Känner hur hela kroppen drar ihop sig, spänner sig, Det sticker och sliter i hela kroppen och jag rullas in i typ någon fosterställning eller något och försöker få fram till anna att hon ska ringa ambulansen, för jag känner att det här verkligen inte är ett tillstånd som påverkats av alkoholen eller så.
Det flammar i hela mitt ansikte och Anna väcker hela sin familj -som jag fick träffa för första gången, i detta läge :P - och dom sätter sig hos mig och är jättegulliga mot mig samtidigt som jag gnyr och krustar och hyperventilerar och bara har sjukt ont i hela kroppen och inte vet vad jag ska ta mig till av all smärta (Annas pappa sa i efterhand att jag lät precis som en kvinna som var på väg att föda barn)

Familjen försöker lugna mjig och få mig att andas lugnare och i all panik försöker jag att göra som dom säger, och till slut efter något som kändes som en evighet så känner jag hur smärtan sakta avtar och jag börjar mer och mer få tillbaka känslen i kroppen,
och lagom till ambulanspersonalen kommer så är det bara mina händer som fortfarande är knutna och som jag inte klarar av att signalera till.
Tummen är innanför fingrarna och skaver ,så jag ber Anna att lyfta tummen och lägga den ovanpå övriga fingrar istället, som hon så snällt gör.

Ambulanspersonalen kommer fram till mig i soffan, frågar vad som har hänt, tar ett blodprov i fingret, kollar om jag har feber, mäter min puls och blodtryck och lite andra såna småsaker.
Sen åker vi i ambulansen och jag får ligga i britsen med en gul filt över mig, och kan passa på att fråga ut den snälla ambulanstjejen om hennes spännande jobb.
Normalt sett så sover dom om nätterna om dom inte får något jobb, vilket hon tyckte var skönt. Så jag passade på att säga förlåt att jag väckt dom. Men hon sa att det inte var någon fara:)
Anna sitter fram i ambulansen med den andra killen och passar på att fråga ut honom också.

Väl på sjukhuset gör dom liknande tester igen, och sen sticker dom mig i armen och tar ut en massa blod. (har aldrig gillat det testet för det gör allt lite ont och är obehagligt) och slutligen efter några timmars väntan på sjukhuset får jag träffa doktorn som slår mig på knäna, armarna, vill se mig gå lite, känner på min mage, och lyssnar på mitt hjärta och på min rygg, vill att jag ska göra lite olika grimaser, försöka ta mig på näsan utan att titta och lite andra roliga saker.
Fick reda på att allting stod bra till med mig. Lite onödigt lågt blodtryck kanske, men det visste jag redan. Det ligger i släkten:) och så påpekade jag att det var väl bättre att ha för lågt än för högt, och då höll dom förståss med! hihi

Så.... Nu ska jag berätta vad som hände med mig!

När man andas väldigt mycket och väldigt snabbt. Då andas man ut så mycket koldioxid och så hinner man inte andas in den luften man ska ha i kroppen, så då blir det obalans i kroppens luft och man får syrebrist.

Det första stadiet är att precis som det som hände med mig kroppen börjar domna av, och tydligen så var det sedan en efterreaktion i mina muskler som inte fick tillräckligt med syre.

Jag är alltså normal, men kom in i fel andningsstadie. Detta kan hända alla, och nu ska jag berätta lösningen till detta problem. Det är väldigt väldight bra att veta.

MAN SKA ANDAS I EN PAPPERSPÅSE!!!!

På så sätt får man luften att gå runt och tillbaka in i kroppen igen , och gör ofta en lugnare.

Det här var slutet på mitt lilla sjuka äventyr:) Glöm inte papperspåsen alltså,

Take care all of you out there. Wehej:)

Avslutade mina sista dagar i Eslöv med underbart härliga stunder med några av mina bästa vänner.
Suger, när man inser hur svårt det kommer bli att träffa människor man ska trivas lika bra som dom . GÅR DET?!

införskaffat mig en bärbar dator, aldrig fel.
Som jag nu ligger och skriver på , i mitt lilla rum i en lägenhet på russinvägen i Stockholm-
mitt nya temporära boende.

Samtidigt som jag sjukt mkt älskade det så hatade jag nästan att mina kära släktingar vAR här uppe. Är det inte bara så himla jobbigt när man behöver känna efter vad det är man saknar?! usch,
sjukt mysigt...
Morbror tog polisexamen . Mäktig känsla i blåa hallen. Stolt man kan bli alltså.. För min morbror var en av 800 av 7000 sökande som lyckades hela vägen. Grymt bra!
Så åt vi fin resturang och satt och myste där i över 3 timmar, och sen palla jag verkligen inte lämna dom!! Så det slutade med att jag sov över på hostelet hos dom och delade säng med min älskade lilla kusin och gudbarn annie , och så hade jag min fina bästiga mormor på andra sidan om mig . myyys:)
Än om mormor inte kunde sluta skratta, och annie blev skitsur på henne för att hon ville ju höra på sagan som jag berättade. Naw haha...

Dagen därpå stack vi alla till Junibacken, wiiihooo... Och annie sprang runder som ett litet troll. Glömmas nämnas får inte i denna text göra den sista medlemmen i gänget: min kära helt toppensköna hmmm...moster, fast (o)"ingifta" moster Jhenni också!!!
Alltså det är helt sjukt vad grymma släktingar jag har, och det är också som nu så när dom är här det bara kändse lite jobbigt alltihopa.
Det där med beroende av vissa människor är jobbigt!

Kvällen fortsatte i alla fall på La Isla med H och company, grymt nice musik... Och så jävla skönt gäng att vara ute och dansa med:)  grymt kul jag hade. Me like!!

slutade dock med att vi sov hos världens drygaste äckligaste störigaste människa som bara spela jävla hög dålig musik när jag försökte sova och bara var drygt dryg!! Blääää. Så nu har jag skaffat mig en ovän i stockholm också som ringde och skällde ut mig för att jag var "så fräck", tyckte han. En volvo i rumpan skulle han ha!

Ikväll ser det ut till att nog bli bålsta, hälsa på min vän anna från usa...mys:) och tydligen va lite strandfest där. whiihiii


....................................
Fastän jag träffar mycket folk här som är jättetrevligt och välkomnande mot mig, så känner jag mig ändå lite .. Svårt att förklara.. Det känns ju verkligen att man inte är hemma. Man känner av att man inte känner dom flesta personerna så väl. Inser mer och mer hur sjukt svårt jag har att verkligen tycka om människor, verkligen verkigen liksom. Och man  inser hur mycket dom som betyder verkligen betyder. Hellre en krona i handen än tio i skogen!! Definitivt, och samma sak med vänner. Hellre några få riktigt nära än många bekanta. Men så funkar det ju inte att tänka riktigt om man kommer till en ny stad. Det har faktistk kännts lite jobbigt idag. Tacka vet jag telefonen då alltså !! :) nu ska jag sluta flumma som jag gjort hela dagen:P
Äsch... det lär väl ta sig en tid att hitta tryggheten. I do my best!

pussipuss

Står han ej att finna 
sök som besatt
fönstret är öppet och dörren står på glänt
Ack, vad som händer är han alltid det finaste som hänt

Visst kan jag välja att bryta va de va
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet ja
Så varför inte låta honom vara där
Jag kan ändå aldrig glömma den mitt hjärta håller kär



mmmm ... Musik som går rakt genom kroppen:)