jacquelinehansson

Min gårkväll började med en pendeltågsresa till Bålsta,
där jag träffade kära Anna som jag lärde känna i usa som jag inte har träffat sen 10 månader tillbaka. Hur kärt återseende som helst:)
Vi åkte vidare till hennes kompisar, och jag bara direkt slogs av vilka toppentjejer Anna har till kompisar, verkligen allihopa hur söta rara gulliga som helst . Genuint goda och intresserade och välkomnande.
Jag blev så himla glad i kroppen av att träffa ett gäng som faktiskt påminner om mitt eget gäng,
och känna att man liksom "hittar hem" lite. Skönt som in i , efter min panik av otrygghet.

Sen fortsatte kvällen med lite fotbollstittande, mat, Drickande förståss.
Och vid 9 tiden lite lätt påverkade begav vi oss ner till stranden, satte upp stora musikanläggningen och blåste upp ballonger som visade sig vara vattenballonger och inte alls speciellt användbara i det läget. Hihi:)

Mer och mer dricka blev inblandat, och fler och fler folk dök upp. Pga dåligt väder misstänkte vi att inte så många skulle dyka upp men till slut var vi nog 100-150 pers. Hur mysig stämning som helst ! ! Hade jätteskoj och alla bara var så glada och mysiga och softa och trevliga. Me like!!:)

Hemma igen vid 1 och gick och la oss i annas säng och somnade.

Och sen ungefär vid 6tiden? vaknar jag av mensvärk och att jag är kissinödig.
Går på Toa, och känner hur sjukt mycket det sliter i magen och börjar krampa rejält i omgångar.
Får en Ibutemin av Anna, och går tillbaka in på toaletten igen och väntar på att tabletten ska börja verka.
Sitter på toalettstolen och börjar få panik i andningen, men typ huvet lutat mot vasken.
Dricker vatten men spyr upp det igen.
Allt bara gör så sjukt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen, och typ gnyr av smärta men hoppas på att jag inte ska väcka resten av huset.
Sen känner jag hur det börjar pirra i händerna, så som det gör ibland när man druckit och blodet rinner dåligt runt i kroppen.
Men det sprider sig en ytterligare obehaglig känsla och armarna börjar typ spänna sig.
Jag fortsätter att andas panikhäftigt, och får en tanke av att EXAKT så här måste det kännas att vara med barn när man får verkar och funderar på om det ens är värt mödan i det läget:P
Lägger mig ner på golvet med benen uppåt (för det har jag fått lära mig att man ska göra om magen krampar)
men istället börjar typ hela kroppen domna av och spänna sig.
Jag känner att jag börjar tappa kontrollen över min kropp, så jag reser mig upp och försöker kalla på Anna. Kan knappt stå för det känns som musklerna typ förtvinat.
Ansiktsmusklerna har också låst sig så käken vill inte forma sig till att uttala annas namn, så jag hör mig själv låta ungefär som en cp-skadad som inte heller kan kontrollera sina muskler (Usch va hemskt verkligen det måste vara att vara sån alltid. Det kändes verkligen så himla meningslöst att försöka få fram några ord)
och vid detta läget har mina händer knytit ihop sig så att jag inte med finmotorik kan öppna dörren utan jag använder mina armar till att slå upp låset och öppna dörren.
Anna kommer springandes och hjälper mig upp och jag stapplar mig ostabilt med annas hjälp mot soffan och lägger mig.
Känner hur hela kroppen drar ihop sig, spänner sig, Det sticker och sliter i hela kroppen och jag rullas in i typ någon fosterställning eller något och försöker få fram till anna att hon ska ringa ambulansen, för jag känner att det här verkligen inte är ett tillstånd som påverkats av alkoholen eller så.
Det flammar i hela mitt ansikte och Anna väcker hela sin familj -som jag fick träffa för första gången, i detta läge :P - och dom sätter sig hos mig och är jättegulliga mot mig samtidigt som jag gnyr och krustar och hyperventilerar och bara har sjukt ont i hela kroppen och inte vet vad jag ska ta mig till av all smärta (Annas pappa sa i efterhand att jag lät precis som en kvinna som var på väg att föda barn)

Familjen försöker lugna mjig och få mig att andas lugnare och i all panik försöker jag att göra som dom säger, och till slut efter något som kändes som en evighet så känner jag hur smärtan sakta avtar och jag börjar mer och mer få tillbaka känslen i kroppen,
och lagom till ambulanspersonalen kommer så är det bara mina händer som fortfarande är knutna och som jag inte klarar av att signalera till.
Tummen är innanför fingrarna och skaver ,så jag ber Anna att lyfta tummen och lägga den ovanpå övriga fingrar istället, som hon så snällt gör.

Ambulanspersonalen kommer fram till mig i soffan, frågar vad som har hänt, tar ett blodprov i fingret, kollar om jag har feber, mäter min puls och blodtryck och lite andra såna småsaker.
Sen åker vi i ambulansen och jag får ligga i britsen med en gul filt över mig, och kan passa på att fråga ut den snälla ambulanstjejen om hennes spännande jobb.
Normalt sett så sover dom om nätterna om dom inte får något jobb, vilket hon tyckte var skönt. Så jag passade på att säga förlåt att jag väckt dom. Men hon sa att det inte var någon fara:)
Anna sitter fram i ambulansen med den andra killen och passar på att fråga ut honom också.

Väl på sjukhuset gör dom liknande tester igen, och sen sticker dom mig i armen och tar ut en massa blod. (har aldrig gillat det testet för det gör allt lite ont och är obehagligt) och slutligen efter några timmars väntan på sjukhuset får jag träffa doktorn som slår mig på knäna, armarna, vill se mig gå lite, känner på min mage, och lyssnar på mitt hjärta och på min rygg, vill att jag ska göra lite olika grimaser, försöka ta mig på näsan utan att titta och lite andra roliga saker.
Fick reda på att allting stod bra till med mig. Lite onödigt lågt blodtryck kanske, men det visste jag redan. Det ligger i släkten:) och så påpekade jag att det var väl bättre att ha för lågt än för högt, och då höll dom förståss med! hihi

Så.... Nu ska jag berätta vad som hände med mig!

När man andas väldigt mycket och väldigt snabbt. Då andas man ut så mycket koldioxid och så hinner man inte andas in den luften man ska ha i kroppen, så då blir det obalans i kroppens luft och man får syrebrist.

Det första stadiet är att precis som det som hände med mig kroppen börjar domna av, och tydligen så var det sedan en efterreaktion i mina muskler som inte fick tillräckligt med syre.

Jag är alltså normal, men kom in i fel andningsstadie. Detta kan hända alla, och nu ska jag berätta lösningen till detta problem. Det är väldigt väldight bra att veta.

MAN SKA ANDAS I EN PAPPERSPÅSE!!!!

På så sätt får man luften att gå runt och tillbaka in i kroppen igen , och gör ofta en lugnare.

Det här var slutet på mitt lilla sjuka äventyr:) Glöm inte papperspåsen alltså,

Take care all of you out there. Wehej:)