jacquelinehansson

Torsdagmorgon.

vaknade jag upp hos Angelique efter en myskväll då vi båda var väldigt trötta och faktiskt somnade redan halv 12. Väldigt ovanligt för att vara oss!

Efter uppstigning, youghourt och tunnelbanaresa tog vi farväl och jag anlände till mitt nya jobb:
Vete-Katten

Jag var nämligen på en kort anställningsintervju igår där chefen berättade att hon gick på magkänsla och jag fick börja redan idag. Ett sjukt mysigt café mitt inne i stan. Så i 5 timmar idag har jag lärt mig massa nya kakor och vad som finns i bullar och tårtor och grejer. Träffat massa nya ungdomar och fått känslan av att jobba på ett stort populärt café bestående av 2 serveringar och en butik.
Gud så kul, jag är så glad! Denna Förändring är i stort behov!

Kom inte från kassan förrän 5-10 minuter över 5 så det var raska steg mot omklädningsrummet, gick lite fel i dom många gångarna. Och rusade sedan mot tunnelbanan för att ta grön linje mot Skanstull, och sedan buss nr 3 till Gotlandsgatan!
För att ha..
Teaterlektion.

På teatern har vi kommit full igång med improvisation (något jag alltid tyckt varit jobbigt förut men mer och mer småälskar - att få uttrycka sig totalt okontrollerat och bara flöda iväg med all sin fantasi)
Jag var trött eftersom jag inte hade fått någon mat i mig,
och uppenbarligen märkte även min teaterlärare det som var tvungen att fråga hur det var fatt med mig.
Jag svarade "tack bra", trots att allting som hände runt omkring mig var ganska suddigt,
och jag fasade lite inför min tur och att det skulle gå åt helvete när jag och Stefan skulle köra en improvisationsscen. När vi dessutom pratar jibbrish (Jibbrish är ett låtsasspråk. Man får alltså uttrycka sig med vilka ord man vill -som helst inte betyder något!!-bara man menar det. Man ska kunna föra en konversation och kunna få den andra att förstå, så alltså är det mycket mimik , intution och kroppsrörelser som gäller!:))
som jag tidigare bara tyckt var jobbigt så kändes det som att allt bara skulle gå åt hilvete!

Vi går upp på scen, får situationen att vi är ett campnade par.
Vi börjar med att försöka sätta upp ett tält (Vår spelyta är förståss bara ett golv, så man får föreställa sig allting själv! )
och i mitt huvud försöker jag förklara att jag vill att vi ska hitta kuddar i skogen för Stefan har inte tagit med sig några på vår campingresa.
Efter att vi stått ett tag och liksom försökt få varandra att förstå vad varandra menar, så rycker vi på axlarna och går och grillar korv istället.
Stefan är töntig och äter korven ogrillad, medans jag klagar på honom och säger att han måste grilla den annars är den äcklig. Självklart är han för stolt för att erkänna det, men tycker att korven smakar mycket bättre sen när ajg ger honom en grillad.
Sedan sätter sig Stefan ner på sina knä och friar till mig. Jag blir lite arg, hur kan han gå så här långt?! Han borde väl förstå att jag inte är redo för att binda mig. Så jag tackar nej, och vill göra slut.
Då tar Stefan och river ner vårt tält och flyttar iväg, och lägger sig och sover.
Jag agerar drastiskt, låser in honom i tältet. Tänder på tältet och börjar skratta. Han får panik och brinner upp.
Då ringer jag ambulansen och säger att min pojkvän brinner inne i ett tält. Plötsligt slutar Stefan ha panik, kommer ut ur tältet. Jag börjar skrika att "vad gör du, du är ju död. Du är ju död". Han bara "neäääh jag är inte död". Och jag forstätter "jooo du är död" Och sen förstår jag att han har återuppstått,
jag lägger mig ner på alla fyra och börjar tillbe honom , dyrka honom.
Han går bort och tar tag i mina händer. Ambulansen kommer och han säger att dom kan gå, det är något fel på mig. Och jag försöker förklara för dom att han är död, men han bara fortsätter övertyga om att jag är lite knäpp.
Sedan tar vi hans motorcykel och åker iväg.
Vilken sjuhelvetes dramatik vi fick till med !:)  (Glöm inte bort att vi nu alltså dessutom pratat ett låtsasspråk med varandra)

Vi fortsatte med olika scener. Och efter ett tag när vi körde scener på jibbrish så var det några som körde en improvisation, och då skulle man helt plötsligt börja prata svenska. Sen jibbrish, sen engelska. Och sen skånska (hahaha! :D) mm.

Efter teatern gjorde jag en snabbis genom Bk för att fixa med lite tider, och sen blev det ytterligare en förändring .. Träffade en ny kompis : Jenny från Kramfors.
Vi skulle gå och äta någonstans hade vi bestämt, så vi vandrade en bra bit upp på Drottningsgatan och hade kommit in och skulle sätta oss ner på ett ställe, när jag upptäcker att min lilla väska med mp3, körkort, bankkort, husnyckel mm var försvunnen. Jag letade överallt i alla väskor jag hade med mig, Vi gick exakt hela vägen tillbaka till centralstationen, ner för rulltrappan, in i pocket shopen, ner för trappan och slutligen in på Bk där den INTE låg! Jag fick panik och började fundera över hur jag skulle kunna lösa allt. Jag gav nästan upp, åkte upp för rulltrappan och sa sen till Jenny "nej jag måste kolla hittegods om det är öppet".
Det var inte öppet tyvärr, men tänkte att om man hittar en väska så skulle i alla fall jag valt att lämna in den på SL centret som ligger brevid hittegods.
Så gjorde ett sista försök där och frågar om dom fått in en svart liten väska. "Vi har fått in en svart liten väska", sa killen där och såg allmänt förvirrad ut. Gick och letade men hittade ingen. Så jag var inte längre säker på vad det var han egentligen menade. När han sedan förklarade så hade dom faktistk fått in en svart liten väska, men hans kollega som hade hittat den var på rast.
Så jag och Jenny satte oss ner, passade på att lära känna varandra lite bättre och sen kom kollegan efter (?)En kvart tillbaka, frågade vad jag hette och KOM MED MIN VÄSKA!!! Vilken glädje, Och vilken dramatik.
Alltså jag blev sååååååååååååååååååååååååååå glad!!!

Jenny och jag fortsatte sen mot matställe hur länge som helst. Och typiskt hade klockan hunnit bli halv 10 så allting hade stängt.
Vi forstaätta att leta och leta, var inne en snabbis på Vapiano, hade satt och ner med menyn men bestämde oss för att gå till McDonalds istället.
Så ungefär halv 11 sen  - 12 timmar med endast ett päron i magen för min del !- så satt vi ner på kära gamla donken och njöt av vår mat !

Och nu sitter jag hemma efter en skön dusch... Vilken dag , förändring och dramatik i Stockholm city ! :)

Men kära jisses, jag är något så fruktansvärd dålig på att blogga .
Precis som min kära vän Tessiepessie har påpekat nu ett antal gånger. Blääääaaaa:D
hade nog varit lite roligare om jag lärt mig lite photoshop, lite styling osv.
För helt ärligt.. Jag kan ju INGENTING.
Min far gav mig en hemsida i födelsedagspresent,men den har jag typ varit inne på en gång..
Illa!
Och jag som ska vara datornörd- whats wrong with meeey?!

Så en uppdatering av mitt senaste liv...
Nyckeln är fortfarande borta (!?!?!?)

Fick tre underbara nätter hos Tessie och två underbara nätter hos Erika (inräknat shopping och festande!)
Lördagen fick jag ätnligen tag på hon jag bor hos och fick gjort en kopia av nyckeln.. 90 kronor, 5 sekunder.. Piece a cake!

So.. Now Im back in business

Och för att återgå till historien om Therese och Erika kan jag fakitskt inte fatta hur extremt grymma tjejer dom är. Dom har verkligen tagit hand om mig och givit mig kärlek dom senaste dagarna. Vilken jävla kombination av toppenvänner=) Jag pallar inte att dom ska flytta till USA, Jag älskar att vara en del i deras lilla duo+jag !:)










Nu till lite mänsklighetsdjuperi! (vilket vackert ord jag valde att uttrycka mig med, trots att det säkerligen inte finns med i ordlistan men dock är ack så beskrivande- Don´t you think?!)...

Jag satt på tunnelbanan idag. Snett mot mig satt en lite äldre farbror som uppenbarligen hade någon sorts muskelsjukdom. Han kunde inte kontrollera sin kropp, mun och tunga och verkade stundom kämpa för att inte avsöndra för mycket saliv (?). Spände kroppen och höll fast sina egna händer.
Stackars, arma farbror tänkte jag... !

På andra sidan om mig brevid mittgången satte sig två stationen en tjock man i 35årsåldern och tittade väldigt stort på farbrorn. Det är väl helt okej, nyfikenhet är normalt och mannen kanske tänkte som jag och undrade vad det var som inte stämde med gubben.

Ytterligare 2 stationer senare hoppade två småkillar i 10årsåldern på och satte sig vid platserna brevid 35åringen.
Då hör jag 35åringen säga "Ni fick dom bästa platserna"..."Jag hoppas för er egen skull att ni inte ska så långt".. "Han gubben där borta är skitrolig".. "Tur att man bara ska en hållplats till"..
Småkillarna och 35åringen satt sedan tillsammans och typ tittade på gubben när han kämpade mot sina ryck, varpå 35åringar typ hånar och skrattar och forstätter "Han är inte riktigt frisk. Han har defintinvt något fel i huvudet. Titta bara på honom"
Det bubblar av ilska inom mig över hur en vuxen man beter sig och påverkar unga killar till att bete sig som svin.

Stationen efter går dom av, och ytterligare nästa station ser jag gubben resa sig precis i lagom tid att de säger "skarpnäck nästa". Det står en tant vänd mot en av dörrarna, men gubben vänder sig mot den andra vilket visar sig vara helt rätt. Med andra ord - han har full koll på vad som händer runt omkring sig.
Antagligen har han också full koll på vad som sades i vagnen, och det gör mig så ont !

En vuxen man på 35 år.. Hur fan kan han vara så helvetes idiotisk trög och inte veta att det finns musklersjukdomar (Cp, Tourettes syndrom, (Polio och parkinson tror jag?)) när man är helt klar i huvudet men hjärnan sänder ut fel signaler till övriga kroppen..
Seriöst.. Hur grym och elak människa är man inte om man sitter och hånar andra människor som uppenbarligen redan har tillräckligt med problem?!

Jag blev så fruktansvärt arg, ledsen och besviken... JÄVLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR!! LÄR ER VISA RESPEKT!! :(

Kära blogg! Eller bör man skriva kära bloggläsare?
Ahaa.. Nu förstår jag skillnaden mellan dagbok och läsare;P
Mihiii... nej men seriöst..

Jag är hemlös?!

Tisdagskväll tog jag tåget hem (FÖRSTA KLASS, Hell yeah!) från Skåne till Stockholm
(Tack alla jag hann träffa för åter en underbar vecka <3 )
Kvart i 12 på natten är jag hemma i Stockholm,
går in en sväng på jobbet för att skriva upp lite tider.

Sätte rmig sedan vid tunnelbanan och väntar på gröna linjen som ska gå 00:03 till Skarpnäck.
Hoppar på, tar upp plånboken och förflyttar min husnyckel från den till min jacka, så att jag ska kunna ta den utan några problem sen  när jag väl kommer hem.

Väl framme i Skarpnäck rullar jag vägen hem med min resväska, för att när jag kommer fram till dörren leta i min jacka efter husnyckeln...som förståss.. ÄR BORTA!

letar igenom alla ställen den eventuellt skulle kunna vara och även några ställe till.
GÅr exakt samma väg tillbaka, men ingen nyckel.

SÄtter mig nere vid tunnelbanan och väntar på att sista tunnelbanan ska komma in
(tunnelbanorna har numera slutat gå FRÅN skarpnäck, men tänkte att sista tåget som kommer IN nu kanske är samma tåg som jag tog)

Och där kommer det, och jag ser hur dom släcker ner.
Men får tag på tågkonduktören som mset verkar vilja hem, men jag förföljer honom och ställer massa frågor som ska få honom att hjälpa mig.
Får åtmistone fram att tåget jag tagit har tagits in i gullmarsplan, och att jag ska ringa hittegods.

Messar runt i listan på eventuella hjälpmedel (Har förståss ingen aning om hur jag ska ta mig till olika, men känner ändå att det viktigaste är att jag får tag på någon)

Lyckligtvis svarar Terese 15-20 minuter senare, som bor en halvtimmes gångväg från mig
och räddar mig (Vad skulle ajg gjort utan dig gumman)

Här har jag nu spenderat 2 nätter och 2 dygn (vänt på dygnet totalt gör man när man är 2 och dagstid verkligen kvittar:P haha)

Hon jag bor hos har inte svarat på någon av mina 3 sms eller mitt mejl..

SÅ TIPS TIPS TIPS, VAD GÖR MAN NU!?!?!?!?
:P