En blev två blir tre :)
Det har gått snabbt, det har det verkligen.
Men det är väl så det är när man träffar rätt.
Jag har haft så många prövningar i mitt liv att jag visste ganska snabbt att Marcus Nyman; han har det lilla extra. En otroligt varm, trygg kille som vet precis hur man ska hantera en galen, känslig flickvän som jag som blir orolig för minsta lilla och behöver uppmärksamhet i princip hela tiden.
Men det känns verkligen som vi är den perfekta duon; han har tydligen utvecklats utåt med mig (jag som pratar hela tiden måste man lära sig att prata med:)) och jag har defintivt utvecklats på insidan ; det där med att fylla ett tomt hål och känna sig trygg på riktigt osv.
Ja, som sagt vi träffades första gången 27 Februari och nu bor vi ihopa. Men så länge det andas kärlek så är jag nöjd, och det gör det definitivt:)
Och igår .. så avslöjade jag för min älskling att vi ska bli tre.
Marcus fyllde 21 år igår (Gillar att han är lammkött!) så då valde jag att överaska honom med något han tjatat om väldigt länge.
Ända sen jag i hemlighet hittade vår tredje medlem, har jag hållt på med marcus och visat foto på henne, pratat om henne och berättat saker om henne.
Och för ni som känner mig bra, så vet ni att jag har mycket fantasi och att precis som marcus trodde, så skulle mitt prat lika bra kunna vara påhittad.
Jag berättade allt om lilla Fortuna (som hon heter) för Marcus och han trodde hela tiden att jag hittade på en låtsasfigur och visade bilder från google osv, trots att vi från början pratat om henne som att hon är livs levande.
Men nej serru, igår vid 9 när hans morföräldrar var på väg att kila hem så sa jag att vi också skulle ta på oss våra ytterkläder. Han fattade inte riktigt så jag påminde honom som jag sagt tidigare under dagen att vi skulle ut på en liten överaskning.
Så nere vid ytterdörren sa jag att vi skulle gå till bilen, och han bara "men jag tog inte bilnycklarna" ,så då fick han springa upp och hämta dom, halvt förvirrat.
Sen satte vi oss i bilen och han kände sig nog lite irriterad av att han inte hade någon som helst aning och jag var så hemlighetsfull. Viss stabil frustration kunde jag nog känna av, och själv var jag så uppspelt och nervös men tyckte ändå också att jag lyckades behålla lugnet:)
Så visade jag han vart vi skulle köra och bad han gissa, varpå han trodde att vi skulle till eslöv.
Men nej, vad skulle vi där och göra såhär sent tyckte jag. Och det tyckte han med.
Så jag fortsatte låta honom gissa. "Ska vi kidnappa en kattunge?"
BUSTED , tänkte jag. Fan, var det så uppenbart. Så då berättade jag att "ja det är precis vad vi göra. Eller vi ska åka och hälsa på Fortuna, vår lilla katt"
Sen pratade jag på om henne men Marcus bara avfärdade det och tyckte jag var lite dum, och säkert elak.
Han vägrade tro på mig och det gjorde mig faktiskt bara glad, för här satt jag och avslöjade överaskningen och den var alldeles för bra för att våga tro på. Perfekt:)
Jag ledde honom dit vi skulle, till hans gamla gata, och sen när jag berättade att det var på nummer 44;
Först då tittade han på mig och förstod att jag var allvarlig.
"men din pappa är ju allergisk". Så fick jag förklara att jag redan hade berättat för mamma och pappa om detta och att den här katten är den som ska vara mest allergivänliga av katter i alla fall (sibiriska renrasiga katter har tydligen inte det enzymet i saliven som det är dom flesta allergiker reagerar på)
Och sen kändes det som han inte visste ritkigt hur han skulle reagera; skulle han skratta eller skulle han slå mig eller skulle han krama mig?:)
Istället så fokuserade vi på att hitta hus 44 och parkera.
Och väl där så möttes vi av kära Gull-Maj som jag då träffat förut och hennes helmysiga katter. (Hon är kattuppfödare så det bor en ganska stor kattfamilj under hennes tak) och så kom vår egen lilla Fortuna direkt fram och hälsade.
Och allt gick toppen.
Vi ska avla på Fortuna åt Gull-Maj eftersom Fortuna har väldigt vackra typiska drag för en sibirisk katt, vilket jag försökte förklara för Marcus i bilen ,
men den första frågan han ställer är "Kastrerar man honorna eller?"
Aningen pinsamt, men efter ett tag förstod Marcus hela grejen.
En annan pinsam grej var också när Gull-Maj frågade hur länge vi hade varit tillsammans för att förklara att katten skulle skrivas ansvar på en av oss, och Marcus säger "sen i September" och jag bara snabbt som tusan "men vi har träffats sen i februari".
Men men, slutet gott allting gott. Gull-Maj har nu godkänt oss båda och jag tror att hon kände av att Fortuna kommer få ett väldigt kärleksfullt hem
och nu längtar vi så väldans till den 13 december när vi ska få hämta henne till oss :)
Mitt liv börjar verkligen få form:)
Plugget är i fullgång nu också. Full pott på första hemtentan, klarat alla grupptentor.
Jag har fått en underbart söt liten kusin.
Och bara ett par dagar innan vi får vår kattbebis är det beräknat att jag blir faster!:D
Alla runt omkring mig verkar må bra. (I do hope!)
Hela november/december är fullsmockat av roliga aktiviteter.
Jag får nog påstå att jag är den lyckligaste flickan gående på vår jord just nu:)
Tack för det alla som medverkar till detta
