jacquelinehansson

Jag vet.. Jag är bara 21 år, jag borde inte ens ställa mig den här frågan.
Men 21 känns inte så bara, och jag känner mig fruktansvärt vilsen i allt som har med det extensiella att göra just nu. Jag vaknar varje morgon och undrar varför jag finns till.
Och det handlar inte om att jag tänker göra självmord eller liknande, jag bara känner mig totalt meningslös. Och det känns jävligt bull, tråkigt och deprimerande!

Jag anar att det handlar en del om mitt jobb. Stå i kassan varje dag med ett ständigt leende oavsett vad som rör sig inuti. Man hinner knappt samtala med varken kunder eller personal, för allting måste gå snabbt och det ska se ordentligt ut. Allting ska gå runt på bästa sätt.
Sen avslutas det mitt i natten, eventuellt går man ut och tar en öl. Till vilket pris?
För att någon timme senare eller kanske två gå eller eventuellt vingla hemåt i natten.
Jag är trött på det, precis som allt annat.
Jag vantrivs på jobbet (jag vet att man inte bör skriva sånt i sin blogg. - Chefen kanske läser , eller framtida chef?! Men det handlar ju inte om att jag inte trivs PÅ jobbet, eller med mina arbetskamrater!!
utan att jag gör samma sak dag in och dag ut, utan att ha något egentligen att längta till när jag väl är ledig?

För när jag är ledig .. Har jag tur är det någon annan som faktiskt inte jobbar eller pluggar just denna tid (jobbar natt, så allting är ju tvärtemot för mig och många av kompisarna) .. och då kan man umgås , Men då får jag en känsla av att jag är beroende att umgås, och det har jag kännt; osjälvständig och beroende av att inte vara ensam!?!?!? Telefonen har gått i ett ..

Jag förstår mig inte på de som klarar av att jobba flera år i den här branchen!! Dock inga onda ord, Nej jag beundrar dom att de klarar av det!

Så många gånger önskar jag att jag bara kunde stilla min rastlöshet, trivas där jag är och bara njuta.
Men min personlighet trycker mot mig..
När jag trivs slappnar jag av för mycket, och får det mot mig istället.
Ibland undrar jag varför jag inte bara kan få vara lycklig?!

Ändå hatar jag mig själv att jag inte är lycklig,
jag har underbar familj, släkt och vänner. (förlåt!?) Jag är frisk och jag är omtyckt.
Vad mer kan jag begära?!

Men det känns som det är något som saknas..
Det känns som jag saknar anledning till Varför, varför just jag finns?!
Jag vill känna att det jag gör betyder något, att jag behövs för att klara av en speciell uppgift..
Att jag är viktig, att någon behöver mig..

Det måste väl vara.. meningen med livet?