jacquelinehansson

Jag mördade nyss en gubbe.
Jag bankade hans huvud, om och om igen mot den kala asfalten.
Blodet rann och han låg till slut blixtstilla.
Jag trodde inte det skulle gå så långt, att jag mördade honom.
Men ilskan av vad han hade gjort mot min kompis,
och rädslan av vad han skulle kunna göra mot mig utlöste adrenalin i min kropp som fick mig att göra saker jag inte trodde jag hade förmågan att genomföra.
Paniken. Den lystna blicken han gav mig när jag obemärkt försökte ta mig förbi honom.
Paniken. När jag insåg att han valde att följa efter mig, och jag hade honom bakom mig och en dörr framför mig som var låst.
Paniken. När jag efter att lyckats ta mig in i vårt lilla hus och fått dörren låst, ser hur dörren slängs upp och han står där med sina ondskefulla ögon och hånfulla skratt, den äckliga äckliga gubben.
Paniken. När han tar ett steg in i huset och grabbar tag i mig.
Frustrarionen. över hur jag ska agera, att varje sekund kan påverka situationen.
Och en viss panik över av vad jag nu lyckats åstakomma.
Det kryper en lättnad genom kroppen samtidigt, när jag inser att han är död,
faran är över och jag kan fortsätta.
Ingen behöver få veta. Jag kan lyckas röja undan det här.
Jag tänker att alla gör saker, framför allt här, som ingen kommer få reda på.
Som man lever med inuti i hela sitt liv,
som ens mamma inte aldrig kommer få veta.
Man vill inte att hon ska se på en på det sättet.
Hon har säkert gått igenom såna saker själv också, som ingen annan kommer få reda på.
Men vi håller det inom oss, det gör vi alla.